Ett löfte är ett löfte

Det här är en sedelärande berättelse om vikten av att hålla sina löften som utspelar sig i Ranrike under bronsåldern.

Leifi gick igenom utrustningen en sista gång. Han hade sin kniv av brons. Han kände på eggen, och den var tillräckligt vass. Utifall den skulle bli slö så hade han med sig sitt bryne. Brynet, några nålar och extra garn låg i en läderpung som han hade i bältet. Nätet av hampa låg längst fram i båten. Sänkena av genomborrade stenar och flötena av bark hade han kontrollerat innan han lade det i båten. Hans matsäck fanns också med, och ett skinn med färskt vatten.

Vikter och flöten från det äldsta bevarade nätet, funnet i Karelen. CC BY-SA 4.0

Han tittade upp på himlen i öster över träden in emot land. Solen höll på att stiga upp och Fru Eostre lät sitt blonda hår breda ut sig över himlen innan hon öppnade dörren för Álfröðull och Skirnir. Måsarna bråkade gällt om gårdagens fiskrens. Ännu en dag tog sin början.

Han skulle precis utföra offret för en säker färd och fiskelycka när hans fru kom ut ur huset. Hon sträckte på sig och höll händerna på svanken medan hon grinade. Hennes stora mage spände ut klänningen av linnetyg. Hon skulle snart ha barn. Det skulle bli deras första.

Hon hade alltid velat ha en liten son. Hon brukade skämta om att hon behövde en man i huset när han var ute på sjön. Så de hade blotat för det och bett Fru Eostre om en son.

Hon gick mot honom. Hon var inte like smidig som hon hade varit för några månader sedan, men hon var minst lika vacker. Hennes kinder var rosiga som morgonhimlen.

”Ta det försiktigt på sjön. Jag vill ha hem dig till kvällsvarden.” Hon såg orolig ut. Det brukade hon inte göra, men graviditeten hade ändrat på många saker. Han försökte lugna henne. Han skulle hålla sig innanför skären sade han. Han skulle komma hem långt innan solen gick ner sade han. Hon nickade och log ett tillkämpat leende.

De kysstes och han kramade henne länge innan han vände sig om och gick ner till båten. Han puttade ut den och paddlade ut. Det blåste en lätt vind från havet och paddlingen var tung. Solen hade nått högt upp på himlen och han svettades när han tog upp skinnet och drack.

Det var då han såg det lilla keramikkärlet med mjöd. Det var offermjödet för havets drottning. Han hade glömt att offra innan han gav sig iväg. Men, det var för sent nu.

Offret måste genomföras på land innan man sände i båten. Man måste be om tillåtelse innan man satte båten i vattnet. Det tjänade ingenting till att göra det efter att man var ute på sjön. Han brukade aldrig svika sina plikter mot makterna, men den här morgonen hade hans rutiner blivit störda. Men det fanns inget han kunde göra nu. Han fick kompensera i morgon. Han lovade sig själv och Ran att han skulle sända ett rikligt offer redan när han kom hem.

Han tog nätet och kastade ut det i vattnet. Han såg det sjunka mot bottnen. Solen var verkligen stark idag tänkte han. Han vände ansiktet mot solen och tackade makterna för att hans son skulle födas på våren. Söner födda på våren var alltid starka och flitiga. Hans son skulle ge honom mycket glädje. Sedan var det dags att dra upp nätet igen. Han kände tyngden när han drog upp det, och det var mycket riktigt fullt med fisk. Sill mestadels, fet och god.

Han arbetade sig igenom nätet, plockade loss sillarna och stack dem med sin kniv. Han reparerade nätet med hampatråd som han hade med sig allteftersom det behövdes. Det var verkligen en rik fångst. Han beundrade de glänsande fiskarna som flöt i vattnet i botten på hans kanot.

Han var så upptagen med sitt arbete att han inte märkte att vädret hade ändrats. Solen hade gått i moln, och den milda brisen som hade blåst från väster hade nu vänt och blivit starkare. Han drev ut till havs utan att han märkte det. Inte förrän en våg slog över kanten på kanoten vaknade han ur sin trans.

Han grep sin paddel och försökte vända kanoten inåt mot land. Han paddlade för livet, men hur hårt han än paddlade så blev öarna mindre och mindre och till slut så hade de försvunnit helt nedanför horizonten. Hans förtvivlade tårar blandades med det salta vattnet från vågorna som slog över honom. Vågorna blev högre och högre. De var nu mer än manshöga och han fick koncentrera sig på hålla kanoten på rätt köl.

Han höjde sin stämma och åkallade Ran. ”Ran, o drottning av havet! Ran, jag åkallar dig. Jag bönfaller dig att skona mig. Jag har varit en trogen tjänare hela mitt liv. Skona mitt liv. Jag lovar ett präktigt offer så fort jag kommer hem.”

Havet svarade inte. Rytandet från vågorna fortsatte och ljudet var nästan öronbedövande. Han åkallade Ran igen. ”Ran, o drottning av havet! Ran, jag åkallar dig. Jag bönfaller dig att skona mig. Jag skall sända dig rikliga gåvor av mjöd och fårkött.”

Havets rytande bara ökade. Han hade svårt att andas mellan vågorna som sköljde över honom, men han höjde sin röst ändå. Mellan hostningarna åkallade han Ran igen. ”Ran, o drottning av havet! Ran jag lovar dig var som helst. Skona mitt liv och låt mig återse min familj igen.”

På ett ögonblick stannade vågorna. Han såg sig omkring. Vågorna var fortfarande där, höga som de högsta träden, men de stod helt still. Havet hade blivit helt tyst. Det enda han hörde var ljudet av sin egen andning och hjärtslagen i öronen. Han pustade ut och tackade Ran i sitt hjärta.

”Leifi!” Det var en kvinnas röst. En sensuell altröst som lät som att den kom från alla håll samtidigt. ”Leifi, jag Ran, drottning av havet ger dig din önskan. Är du beredd att skänka mig vad än jag begär?”

”Ja, jag ger dig vad som helst.”

”Ge mig din förstfödde son.” Gudinnans ord brände som en kniv i hans hjärta. Det här var inte vad han hade tänkt sig. ”Nej, vänta! Inte det! Inte min son!”

Men rösten hade försvunnit. Himlen var åter blå, med små fjäderlätta moln. Solen värmde än en gång. En lätt vind förde honom tillbaka mot land. Gudinnan hade givit honom det han begärde. Nu var det upp till honom att ge henne vad hon begärde.

När han närmade sig stranden såg han sin fru. Hon såg ut att vara glad att se honom. Men när han tänkte på sitt förräderi så skämdes han. Han hade satt sitt eget liv framför deras barns.

”Älskling! Du kommer hem tidigt idag? Jag såg mörka moln över havet så jag var orolig.” Han sade ingenting. Vad kunde han säga? Hur kunde han berätta det som behövde berättas?

”Så mycket fisk! Vi får starta röken direkt om vi ska hinna röka allt det här innan kvällen.” Hon log mot honom, och han försökte berätta. ”Älskling…” Men han skämdes så. Hans ord försvann. Han tog upp nätet och började gå med det inåt land. Hon stod kvar vid båten och tittade förvånat efter honom.

De talade knappt efter det. Inte förrän barnet hade fötts. Leifi undrade efteråt om det var så att gryningsgudinnan Fru Eostre hade gripit in när hon förstod att han hade blivit lurad av Ran, den svekfulla. Men när barnet hade fötts så insåg han att hon hade valt att inte uppfylla deras böner, utan istället ge dem vad de faktiskt behövde.

Barnet som föddes var en flicka. När Leifi förstod vad det innebar så tackade han Fru Eostre med ett stort offer. Han försökte även blidka Ran, som måste ha varit väldigt irriterad över att ha blivit lurad. Kanske bidade hon sin tid, eller så kanske hon hade godtagit hans försoningsoffer, för han hade aldrig några problem igen på havet. Han glömde aldrig att blota igen.

Efter ett par år så blev hans fru gravid igen. Hon bad än en gång till fru Eostre om att få en son, men varje gång som hon hade önskat det så sände han i hemlighet en önskan om att det skulle bli en flicka.

Ju närmare dagen kom, desto mer bekymrad blev han. Han blev inbunden och tyst. Inget hans fru gjorde kunde tränga igenom till honom. Inte förrän barnet hade fötts. Än en gång var det en dotter, och än en gång sände han rikliga offer både till Fru Eostre och till Ran.

Processen upprepades varje gång hans fru blev gravid. När de hade fått sex döttrar så bestämde de sig för att inte ha fler barn. Hans fru hade till slut givit upp hoppet om att få en son, och hon fruktade att ansträngningen att föda barn skulle bli för mycket för hennes snart fyrtioåriga kropp. De fortsatte att dela säng, men de lovade att avstå från umgänge.

Det gick lättare än han hade trott. Han började bli sliten i kroppen. Hans fingrar var svullna och stela efter många år på sjön. Hans döttrar blev äldre och en efter en gifte de bort dem med unga män som alla arbetade på havet. Varje gång en av dem fick ett barn var han orolig att det skulle bli en son, men fru Eostre hade sin skyddande hand över hans avkomma också. Själv slutade han ge sig ut på havet. Istället hjälpte han sina svärsöner med att rensa och röka deras fångst.

Då hände det som ingen av dem hade förväntat sig. Det hade hänt på midsommarnatten. De hade sett ungdomarna leka runt elden, och något hade gripit dem båda. De hade känt sig som unga igen, och deras kroppar hade dragits till varandra. De hade lyckats motstå frestelsen under många år, men ljuset från elden, rytmen från trummorna, lurarnas toner och sångerna. De hade älskat under bar himmel bakom en enbuske. De hade blivit blöta av daggen, och kanska var det den som gjorde att hon blev gravid. Trots att hon nu var över femtio år.

Han fiskade inte längre själv, så Ran kunde inte komma åt honom längre. Trots alla böner så hade de bara fått döttrar hittills. Det enda han var orolig för var sin fru. Hon hade blivit över femtio år nu, och förlossningar i den åldern var mycket farliga även om det inte var helt ovanligt.

Han gjorde vad han kunde för att lätta hennes börda. Deras döttrar hjälpte henne med hennes göromål och hon spenderade det mesta av tiden i sängen. Han kände sig ändå ganska säker på att det skulle gå bra. De hade klarat sig väldigt bra så här långt i livet.

På våren närmade sig det förväntade datumet. Efter den mörka vintern började solen äntligen visa sig tidigare på morgonen, och han började sakna havet. Det hade han inte gjort på många år, men kanske var det på grund av att han för första gången inte kände någon fruktan i samband med förlossningen. Han hade lyckats överlista Ran. Hon skulle inte kunna komma åt honom nu. Om de fick en son så skulle han helt enkelt förbjuda honom att bli fiskare. Det var rätt enkelt. Han hade vunnit.

Han vaknade tidigt och bestämde sig för att ta en promenad längs klipporna innan de andra vaknade. Han ville se havet i soluppgången och kanske offra till Fru Eostre från klipporna. Han klättrade upp för berget som låg ovanför byn och gick tills han fann en vacker plats där han brukade sitta och titta ut över havet. Det här var en bra plats för ett offer.

Han förberedde marken och skulle hälla ut mjödet på det lilla fatet som han hade tagit med sig. Problemet var att han inte kunde få upp korken till kruset. Han fingrar hade blivit tjocka och okänsliga. Han klarade inte av pilliga saker längre, och korken i kruset var väldigt liten. Han försökte, och pillade, men det bar sig inte bättre än att han fumlade med kruset så att det gled ur hans händer.

Det landade på en sten och rullade bort mot klippkanten. Han tog ett djupt andetag och gick bort för att plocka upp det. Han böjde sig ner, men hans klumpiga fingrar lyckades bara få kruset i rullning igen. Han följde efter det med krökt rygg och med blicken fäst på kruset.

Han såg inte att klippan fortfarande var våt av dagg. Han visste inte att det växte en särskild lav just här. En lav som blev väldigt hal när den var fuktig. Därför blev han väldigt förvånad när han kände att han halkade och att marken försvann under honom. Han föll hela vägen ner och landade på ryggen i en stenhög. Han dog där, med ansiktet mot den uppgående solen och med mjödet från det krossade kruset över sig.

Leifis son föddes på vårdagjämningen. Han växte upp och blev stark och flitig. Om hans döde far hade hunnit berätta för hans mor om sitt avtal med Ran, så kanske hans liv hade blivit väldigt annorlunda. Men han hade tagit den hemligheten med sig in i döden.

Leifis son växte upp och blev fiskare han också. För det är så Ran tar sina offer. Hon kan ge rikedom till den som behagar henne, men hon kan lika gärna svika sin trognaste tjänare och ta hans liv. Men mest av allt så vill hon ha generationer av fiskare att välja från. På så sätt kom Leifi att hålla sitt löfte.