De rasande Teutonerna

Vi fortsätter vår fördjupning av de Ingvaeoniska folken. Vi har tidigare undersökt de mystiska Cimbrerna. Vi fortsätter nu med att undersöka de fruktade Teutonerna.

I Engelskan var Teutoner helt enkelt ett annat namn på Germaner, eller Tyskar. Jacob Grimms storverk ”Deutsche Mytologie”, hette i översättning ”Teutonic Mythology”.

Teutonernas hemland sägs vara Thy, som är ett landskap i nord-västra Jylland. På andra sidan om Jylland från Cimbrerna, men båda två vid Limfjorden. Liksom i fallet med deras Ingvaeoniska fränder Cimbrerna, så har de lärde haft svårt att enas om detta folk var ett Keltiskt eller ett Germanskt folk. Mer om det i inlägget om Cimbrerna.

Cimbrerna och Teutonerna inledde sin vandring söderut tillsammans. Antagligen drevs de av försämrade förutsättningar i hemlandet. Kanske skedde det en översämning av Limfjorden, något som har skett många gånger genom historien.

Den första gången som de träffar på Romarna är vid Noricum år 113 f.kr. Noricum var ett Keltiskt lydrike till Rom som låg vid Donau nära Österrike och Slovenien. De var oförmögna att hålla emot Cimbrernas och Teutonernas kombinerade styrka, så de begärde hjälp från Rom som skickade Legioner under Konsul Gnaeus Papirius Carbo.

Romarna ställde upp sina legioner på en höjd och Carbo beordrade Cimbrerna och Teutonerna att lämna Noricum. Efter att ha sett Romarnas stora armé och på grund av att de hört så mycket om Romarnas styrka från andra stammar som de träffat på, så gick de med på att lämna landet.

Carbo tänkte däremot inte låta några fiender till Rom komma undan, utan lade ett bakhåll för dem med syfte att utplåna dem helt. Det gick dock inte som Carbo hade tänkt. Cimbrerna och Teutonerna lyckades besegra den Romerska armén, och bara ett stort oväder kunde rädda Romarna från total utplåning. Carbo lyckades ta sig hem till Rom med resterna av sin armé, men väl hemma så begick han självmord i skammen av att ha blivit besegrad.

Cimbrerna och Teutonerna vandrade västerut mot Gallien istället för att invadera Italien. Detta gav Romarna en chans att bygga upp sin armé för att än en gång försöka besegra dem. År 105 f.kr. möttes de än en gång i strid. Den här gången vid Arausio i södra Gallien.

Visa av erfarenheten från Noricum så prövade Romarna en defensiv strategi. Men oturligt nog, för dem, så leddes de av en oerfaren härförare. Romarna fick ordentligt med stryk, och förlorade 80.000 man. De myntade uttrycket Furor Teutonicus (Teutonisk vrede) för det ursinne som de visade i strid.

Detta uttryck syftade sedermera på den vrede, eller det raseri och den obändiga anfallslust som Germanerna visade i sina strider mot Romarna. Det var första gången som Romarna ställdes mot Germanska Bärsärkar, och det måste ha varit en skrämmande syn och ett skräckinjagande ljud. ”Furor”, vrede, raseri är ju ursprunget till Odens namn.

Denna förlust var ett oerhört svårt slag för Romarna, och vägen stod nu öppen till Rom.

År 390 f.kr. plundrades Rom första gången av Kelterna. Berättelsen om hur Rom plundrades och brändes var central i Romersk historia, och var ofta motivationen för Romerska expeditioner mot sina grannar i allmänhet och mot kelterna i synnerhet. Många i Rom måste ha varit fruktansvärt rädda för att de skulle behöva uppleva samma sak som sina förfäder, den här gången för Cimbriska och Teutoniska händer.

Därför måste de ha blivit mycket förvånade, och säkert tackade de gudarna i sina tempel när Teutonerna och Cimbrerna valde att gå skilda vägar. Det dröjde inte mer än ett par år innan Teutonerna besegrades av Romarna vid Aqua Sextiae (dagens Aix-en-Provence) år 103 f.kr.

”De Teutonska kvinnorna försvarar vagnfortet”, Heinrich Leutemann 1882

Enligt Romarna dödade de 200.000 och tog 90.000 Teutoner till fånga. Män kvinnor och barn. Men det var i sin förlust som Teutonerna vann evig ryktbarhet. Ett av Romarnas krav på de överlevande Teutonerna var att de skulle skicka 300 kvinnor som skulle säljas som slavar.

Ett av Romarnas krav för att acceptera Teutonernas kapitulation var att tre hundra av deras gifta kvinnor skulle överlämnas till Romarna. När de Teutonska matronorna hörde detta krav så bad de först att få bli tjänarinnor i templet för Ceres och Venus; när deras begäran nekades och de fördes bort av tribunens livvakt så mördade de sina barn och morgonen efter fann man dem döda i varandras armar där de hade strypt sig själva under natten.

Hieronymus i ett brev till Ageruchia cxxiii.8, 409 AD

Detta var en typ av moralisk styrka som verkligen imponerade på Romarna. Kanske är det på grund av detta som Teutonerna fick ge namn åt Germanerna, åtminstone på Engelska.

Namnet återkom senare på en kristen orden som bedrev korståg mot Balterna. Men det är som man säger, en annan historia.