Långhusens civilisation

I Eddan beskrivs de olika gudarnas salar. Störst av dem är Valhall, dit hälften av dem som dör i strid kommer. Den är så stor att den har 540 dörrar genom vilka 80 män kan gå sida vid sida. Många av de andra gudarna har också salar, men inte lika magnifika.

Dessa salar har sin motsvarighet i de nordiska stormännens salar, eller långhus. Bland annat så känner man till salen Herot, där kung Hrothgar av Danmark bjuder på gille i Beowulf. Dessa salar är dock inte något som uppkom under vikingatiden, eller ens under folkvandringstiden.

I en artikel från 2015 beskrivs hur långhusen utvecklades från senneolitikum från 2300 – 500 f.kr. Bland annat finns en bra bild av hur storleken på långhus ändrade sig över tid.

Det man kan se är att storleken på de största långhusen ökade under senneolitikum för att nå sitt maxiumum på nästan 400 kvadrat under tidig bronsålder. Sedan faller det successivt från cirka 1300 f.kr. fram till järnålderns intåg.

Långhuset var där hövdingen utövade sin makt. Det var där som gillen hölls, kontakter knöts och allianser bibehölls. Antagligen underhöll man även handelsdelegationer från främmande länder och affärer gjordes upp.

Under tiden när långhusen ökade i storlek så blev Norden en viktig mellanhand mellan de brittiska öarna, där det fanns gott om tenn och kontinentens handelsleder ner till koppargruvorna i alperna och medelhavet. Detta, tillsammans med handeln med bärnsten var det som gjorde hövdingarna i Norden så rika. Därför kan man se storleken på husen som en indikator på ekonomiskt välstånd.

Just perioden 1300-1200 f.kr. är intressant eftersom det är skiftet mellan bronsålder och järnålder på kontinenten. Det är mitt i denna period som slaget vid Tollense står, och i slutet av perioden runt år 1200 f.kr. så går den Mykenska civilisationen under, Hettiterna försvinner för alltid och Kelterna börjar etablera sin makt över kontinenten

Man kan lätt föreställa sig att ett långhus på 400 kvadrat måste ha varit hem för flera familjer, men så är inte fallet. Oftast var det bara en familj som bodde i ett långhus, men det var vad vi skulle kalla för en utvidgad familj i ett generationsboende. Man tror att det kan ha varit från fem upp till trettio personer som bodde i ett långhus.

Ibland finns det tecken på att det skulle ha varit ett par av hövdingafamiljer som har delat på et långhus. Den ene skulle då vara en krigarhövding, medan den andre skulle vara en rituell hövding. Något som då skulle avspegla indoeuropéernas fascination för tvillingar. Man kommer genast att tänka på Tyr / Oden, eller Mitra / Varuna som de gudomliga motsvarigheterna.

Utöver de rent praktiska aspekterna som hade med handel och administration att göra, så var långhusen central för kulturen. Det var i långhusen som skalderna framförde sina dikter och sånger om gudar och hjältar. Hantverkare utförde sina finaste arbeten på uppdrag av hövdingarna för att smycka deras salar. På väggarna måste det ha hängt bonader som avbildade myter och hjältedåd, för trots att salen var stor så ville man nog ha det om-bonat.

I östra medelhavet brukar man säga att bronsåldern var en palatscivilisation. I brist på trä så byggde man där sina palats av sten. I norden byggde man istället av trä. Här härskade långhusens civilisation. Men till skillnad från medelhavet, så fortsatte denna civilisation, om än i reducerad skala ända fram till vikingatiden.