Orvar och Mursilis i Androfagernas rike

Detta inlägg är ett kapitel ur en bok som jag skriver på. Den handlar bland annat om en ung man från Österlen som heter Orvar. Han blir kidnappad och såld som slav till en handelsman. Tillsammans företar de en resa från en stad på Wistula ner till Svarta havet. Detta är berättelsen om vad som händer när de ska korsa skogen mellan Bug och Dnjeper.

När de hade rest i tio dagar upp för floden Bug kom de till en brygga vid en liten hydda. Orvar hjälpte Mursilis upp på bryggan. Sedan gick Mursilis över en spång som ledde från bryggan till den lilla stugan och knackade på dörren.

Orvar stod vid båten, men höll ett vakande öga på Mursilis vid dörren. Han kunde se hur dörren öppnades och hur en gammal krokig kvinna stack ut sitt huvud och pratade med Mursilis. De diskuterade länge och väl, men till slut så tog Mursilis fram sin silverrem och klippte av en längd till den gamla kvinnan.

”Det står en vagn och ett par hästar bakom stugan. Hämta dem och lasta vagnen men varorna.”

Orvar tassade snabbt iväg över spången och gick runt hörnet. En bit bort var skogen tät, men just runt stugan var det en glänta. Han såg den gamla kvinnan stå i en bakdörr och vifta med en handduk mot något i skogen som han inte kunde se, istället tog han vagnen som stod där och spände för den gamla hästen som stod där och betade.

Det tog ett bra tag att lasta alla varor och allt guld på vagnen, och när han var klar så var den så full att bara Mursilis fick plats att sitta på vagnen. Själv fick Orvar gå bredvid.

Det var sent på eftermiddagen när det påbörjade färden, och de skulle inte hinna långt innan de skulle behöva stanna för natten. Men Orvar kunde märka att Mursilis ändå var ivrig att komma iväg. Stigen de gick på var bred nog för vagnen, och man kunde se på spåren i marken att den hade kört där många gånger förr. Antagligen var det en viktig väg för handelsresande som Mursilis. 

Orvar hade sin båge i ena handen, och höll hästens tömmar i den andra. Han spanade hela tiden åt sidorna, inte för att Mursilis hade sagt åt honom att göra det, utan för att Mursilis själv gjorde det. När det började skymma så kom de till en avtagsväg. Mursilis gav order att de skulle köra in på avtagsvägen och sedan svänga in bakom en stor gran som växte där. 

Orvar hade gärna gjort upp en eld. Dels kanske för värmen, men mest för att hålla små och stora djur på avstånd. Men Mursilis sade uttryckligen till honom att bara binda hästen vid en gren och sedan krypa in under granen tillsammans med honom. Så där satt de insvepta i sina kappor under en gran hela natten.

På morgonen var Mursilis på betydligt bättre humör, och när de på började färden så var han sitt vanliga språksamma jag. Även om han verkade tala lite tystare än vanligt. Han växlade mellan Hatti och Grekiska men Orvar kände till båda språken sedan många år. Orvar tyckte om att lyssna på historierna om gudar och hjältar från äldre tider. Han fick höra om Heracles och om Perseus. Av gudarna tyckte han bäst om Apollo, för han var lika bra på att skjuta med pilbåge som Orvar.

Till slut to Orvar mod till sig och frågade Mursilis vad han var så rädd för. Genast blev Mursilis blek och hans glada humör försvann. Orvar var rädd att han skulle få stryk, men istället lutade sig Mursilis fram och med hes röst viskade han fram 

”Androfagi, människoätare.” Han såg sig om mot skogen och började sedan berätta.

”Det här är androfagernas rike. De lever på att jaga och äta andra människor. De lever i grottor i marken. Precis som djur och på nätterna kommer de fram och jagar. Det sägs att man kan känna dem på lukten, för de äter inte köttet färskt och inte lagar de det över eld. Istället gräver de ner köttet och låter det ruttna innan de äter det. Den gamla kvinnan i stugan vid floden, hon känner androfagerna och kan tala med dem, och man man ger henne silver så låter de en vara när man reser genom skogen.”

”Ve den resenär som inte betalar, eller som betalar för lite. Om de tycker att man har betalat för lite så kan de bestämma sig för att ta betalt i människokött istället för i silver.”

Orvar stirrade på Mursilis med vidöppna ögon och med öppen mun. Han märkte inte att de hade stannat förrän Mursilis slog honom med sin stav. ”Stå inte där och lata dig. Om du inte passar dig så kanske jag låter Androfagerna få dig.”

Orvar skyndade sig att mana på hästen. Han gick länge och funderade innan han sade ”Men jag såg ju att du betalade den gamla kvinnan. Då har vi väl inget att oroa oss för?”

”Nej, förhoppningsvis inte. Men det finns inte bara en stam av androfager. Det finns flera stammar, och hon har bara kontakt med den som bor närmast stigen. Ibland kommer det andra stammar och försöker jaga på den här stammens mark, eller så är de bara extra hungriga. Det är bäst att vara försiktig i alla fall.”

Samma procedur som kvällen innan utspelade sig den här kvällen. Den här gången fanns det ingen avtagsväg, men istället fanns det en liten sjö. Men de kunde ändå ställa vagnen utom synhåll från vägen och hästen fick beta bunden vid stranden.

De satt under en gran och försökte sova. Men det var svårt. Så här nära vatten så var myggorna nästan outhärdliga. Så fort Orvar hade slumrat till så flög en mygga in i hans öra, eller i hans näsa. Till slut sjönk temperaturen och myggorna lugnade ner sig lite. Orvar lyckades somna.

Det var då han hörde det för första gången. Från vägen där de hade gått tidigare under dagen hördes ett sniffande ljud. Ungefär som en hund som söker efter en skadskjuten hjort när man är på jakt och någon pratar precis när man ska låta skottet gå. Han hörde också tassande steg och viskande röster. Men mest av allt kände han en rutten doft. Det måste vara androfager.

På morgonen var Mursilis lika glad som dagen innan. Orvar övervägde om han skulle säga något om vad han hade hört under natten. Men han gillade Mursilis bättre när han var glad, och han skulle inte heller kunna göra något. Det var upp till Orvar som var ung och stark att tänka ut en plan. Han tänkte hela dagen, fast han var så trött att han när som helst skulle kunna falla i sömn, och till slut hade han kommit på hur han skulle göra. 

På kvällen den tredje dagen så stannade de nedanför en klippa. Orvar band hästen vid en sten och satte sig sedan bredvid Mursilis under en stor gran. Så fort han hörde att Mursilis sov så kröp han tyst iväg och smög upp på klippan. I månljuset kunde han se hästen och vagnen nedanför. Han såg granen där Mursilis satt och sov.

Först stod han upp och spanade, men då kom han att tänka på att han kanske syntes för bra mot himlen. Sedan satte han sig ner, men då var det för svårt att se över kanten. Till slut lade han sig på mage så att han kunde se över kanten. Och utan att han ville det, och trots att han kämpade emot, så somnade han där.

Han väcktes av solens strålar. Det tog ett ögonblick innan han förstod vad som hade hänt. Han tittade ner för stupet och såg… ingenting. Hästen stod inte där han hade bundit fast den, och vagnen var inte där han hade ställt den. Han såg inte Mursilis, men han sprang så fort han kunde ner och när han tittade in under granen så såg han att det enda som var kvar av Mursilis var hans slängkappa. Någon måste ha tagit Mursilis, hästen och vagnen.

När han sig sig runt på marken kunde han se spår. Han kunde se var hästen hade blivit spänd för vagnen och han kunde se tre olika par av stora fötter. Han följde spåren ut på stigen och vidare åt samma håll som de var på väg innan de stannade. Efter ett litet tag såg han en klump av guld. Han plockade upp den och fortsatte följa spåren. Efter ett femtio-tal steg såg han en till klump, och så fortsatte det. Till slut så var båda händerna fulla, och han tog en säck som han hade med sig och började fylla den, en klump i taget.

Efter att han hade gått nästan hela förmiddagen så började säcken bli riktigt tung. Då upphörde spåren plötsligt vid en tät gran. Han gick fram och tillbaka längs stigen och försökte se om spåren fortsatte senare, men det enda han såg var att spåren plötsligt upphörde. Han försökte sära på granens grenar, men då lossnade dem. En efter en så kunde han ta grenarna och kasta dem bredvid sig. Efter ett tag så uppenbarade sig ett stort svart hål i berget. En unken stank kom där inifrån. Det måste vara androfagernas grotta.

Han funderade ett tag, men till slut beslöt han sig för att gå in i grottan och försöka rädda Mursilis från att bli uppäten. Han hade trots allt varit en mild och vänlig herre. Kanske skulle han även kunna förtjäna sin frihet på kuppen.

Han gjorde en fackla av de kådrika grenarna som han hade avlägsnat från grottans öppning och tände den med hjälp av sin båge. Facklan gav ett varmt och tryggt ljus när han tog de första stegen in i grottans mörker.

Inne i grottan var det kallt, mörkt och fuktigt. Och det luktat unket av ruttet kött. Det droppade vatten från taket och ibland fräste det till från facklan när en droppe träffade elden.  När han hade gått en lång stund hörde han en röst framför sig i halvdunklet. 

”Vem där? Ven är det som har elden som sin vän?” Han tänkte efter vad han borde svara, men han bestämde sig för att svara ärligt.

”Mitt namn är Orvar, och jag kommer med en gåva till kungen under berget. Vad är ditt namn?”

”Mitt namn är Illithios, men här finns ingen kung. Det är bara jag, mina två bröder och min mor.”

”Då är det till er allesammans i lika grad.”

När han hade sagt det så trädde en jätte fram ur mörkret. Han var nästan en armlängd längre än vad Orvar var, och han var nästan fullvuxen nu. Jätten var klädd i djurhudar och i ett bälte hade han ett bronssvärd. Jämfört med jättens händer såg det nästan ut som en liten kniv, men för Orvar så hade det varit ett mycket dugligt svärd.

”Vad är det för gåva?” Frågade jätten.

Orvar tog fram guldsäcken och plockade fram tre guldklimpar som han lade på marken i grottan framför sig.

”Kom närmare och se.” Jätten blev nyfiken på guldet och kom närmare för att se vad det var.

”Vad är det som glimmar så vackert på mitt golv?”

”Det är Apollos tre tårar.”

”Apollos tre tårar?” Jätten tittade på guldklimparna och lät väldigt förundrad. ”Varför gråter Apollo?”

Medan jätten stirrade på guldklimparna plockade Orvar försiktigt fram en pil ur sitt koger och spände den mot bågens sträng. 

”Den första tåren är för att du är så stor.”

”Men det är väl inget att gråta för?”

”Den andra tåren är för att du är Illithios.”

”Men det behöver väl bara jag gråta för. Och den tredje tåren då? Vad är den för?”

”Den tredje tåren är för att du är död.” Och med det så släppte Orvar iväg pilen som träffade jätten mitt på sin bara hjässa och han föll död ner.

Orvar tog svärdet från jätten och satte det i sitt bälte.

”Det kommer jag att ha nytta av”, sade han till sig själv när han fortsatte att gå längre in i grottan.

När han gick längre in i grottan så blev det ännu mörkare, ännu kallare och ännu mycket fuktigare. Det fräste oftare och oftare från facklan, men det var ingen risk att den skulle slockna.

”Vem där? Vem är det som har elden som sin vän?”

Orvar tänkte att det var bäst att han gav ett annat svar den här gången.

”Mitt namn är Eggr och jag kommer med gåvor till dem som bor under berget. Vad är ditt namn?”

”Mitt namn är Aschimos, och jag bor här under berget med mina två bröder och min mor.” 

När jätten talade så trädde han fram ur mörkret och Orvar såg att han förtjänade sitt namn. Han hade stora tänder som växte kors och tvärs i hela munnen, näsan var stor och full med vårtor och huvudet var helt kalt, sånär som på en fläck mitt uppe på huvudet där det växte ett svart tova med tjock hår. I en handen höll jätten ett spjut som nästan såg ut som ett barnspjut, men för Orvar hade det varit ett mycket dugligt spjut.

”Vad är det för gåva du har, du som kallar dig för Eggr?”

Orvar tog fram tre gulklimpar från sin säck och lade dem på marken framför sig. Jätten Aschimos blev lika förundrad som sin bror. ”Vad är det som glimmar så vackert på mitt golv?”

”Det är Perseus tre tårar.” 

”Perseus tre tårar?” Jätten tittade på guldklimparna och lät väldigt förundrar. Han böjde sig ner för att titta noga på dem.

”Varför gråter Perseus”, frågade han.

”Den först tåren är för din bror.”

”Varför gråter Perseus för min bror?” Orvar ignorerade jättens fråga, utan förtsatte samtidigt som han höjde svärdet ovanför huvudet på jätten som nu böjde sig djupt ner.

”Den andra tåren är för att du är Aschimos.”

”Och den tredje tåren, vad är den för?”

”Den tredje tåren är för att du är död.” Och med det så högg Orvar svärdet mitt i nacken på jätten så att huvudet ramlade av. Han plockade upp svärdet och höll upp det framför sig. Bronsspetsen glimmade och blänkte i facklans ljus.

”Det här kommer jag att ha nytta av”, sade han till sig själv när han gick längre in i grottan.

När han fortsatte in i grottans djup så blev det ännu mörkare, ännu kallare och nu rann det rännilar längs väggarna. Han andedräkt bildade ett moln runt honom när han gick, men ljuset från facklan brann fortfarande tryggt. Nu började doften bli riktigt skarp. Plötsligt kände han ett vinddrag och doften blev så intensiv att han hulkade. En röst ur mörkret framför honom sade:

”Vem där? Vem är det som har elden som sin vän?”

”Mitt namn är Oddr, och jag kommer med gåvor till dem som bor under berget. Vad är ditt namn?”

”Jag tänker inte berätta mitt namn. Istället tänker jag äta upp dig här och först plundra ditt lik och ta alla gåvorna till mig själv. Om du inte kan gissa mitt namn förstås. Då kanske jag låter dig leva.”

Orvar tänkte hårt för sig själv. Den förste hade hetat Ilithios, och han hade verkligen varit dum. Den andre hette Aschimos, och han hade verkligen varit ful. Den här luktade verkligen illa.

”Ditt namn är Dysosmos.”

”Rätt gissat Oddr. Men jag ser att du har tagit min ene brors svärd, och min andre brors spjut. Därför tänker jag äta upp dig ändå.”

Fram ur mörkret trädde den mest fasansfulla varelse som Orvar någonsin hade sett. Han var lika stor som sina bröder, men istället för att vara klädd i djurhudar så var han klädd i ruttnande kött. Stanken var så fruktansvärd att Orvars ögon rann. I handen höll jätten en liten, liten sköld. Men för Orvar hade det varit en mycket duglig sköld.

Jätten tog ett steg mot Orvar, men Orvar kastade spjutet med full kraft mot jätten. Jätten försökte gömma sig bakom skölden, men den var för liten och Orvar träffade jätten mitt i magen så att han vek sig ner. Då drog Orvar sitt svärd och med ett steg var han framme vid jätten och högg svärdet i nacken på honom. Innan Orvar kunde dra loss svärdet så ruskade jätten på sig och Orvar tappade greppet om svärdet. Istället fick han hoppa bakåt och ta fram sin pilbåge. Han sköt först en pil, sedan en till och till sist låg jätten död på marken.

Orvar drog först loss svärdet och satte det i sitt bälte. Sedan droga han ut spjutet och torkade av det mot jätten. Till sist lyfte han skölden. ”Den här kommer jag att få nytta av”, sade han till sig själv.

Till sist kom han in i en stor sal i berget. Vid den bortre väggen kunde han se nio hästar som stod förspända för nio vagnar, lika fulla med rikedomar som Mursilis vagn. Faktum var att han kände igen hästen som de hade hyrt. Bredvid vagnarna fanns en bur, där han kunde se Mursilis sitta smutsig och uppgiven.

Mitt på golvet stod en trollkona som var lika stor som de tre jättarna tillsammans. Hon grävde med händerna fast det stod en spade precis bredvid henne, och hon var väldigt ful och hon luktade ännu mer än Dysosmos. Orvar bestämde sig för att den här gången skulle han inte slösa tid på onödigt prat. Istället tog han fram sin båge och sköt sina två sista pilar i snabb följd mot ögonen på trollkonan. Båda träffade, och hon slog händerna mot ögonen och skrek förtvivlat.

”Blind, jag är blind! Vem är det som har förblindat mig?”

”Det är Orvar som har gjort dig blind.”

Sedan tog han fram sitt spjut och kastade det med full kraft i magen på trollkonan. Hon vek sig framåt och föll i golvet medan hon skrek.

”Oooo vad inte det gör, vem är det som sticker mig i magen?”

”Det är Oddr som har stuckit dig i magen.”

När trollkonan låg på marken sprang han fram med svärdet i högsta hugg. Och medan han svingade svärdet mot nacken på trollkonen så ropade han högt: ”Här är Eggr, som hugger av dig huvudet”. Med det så högg han av hennes huvud så att det rullade bort längs golvet.

Det första han gjorde när han var klar var att han plockade upp sina dugliga vapen. Sedan gick han bort till Mursilis, som nu var väldigt glad att se honom.

”Åh, min käre, käre Orvar. Jag är så glad att se dig.”

”Och jag är glad att se dig!”

”Vad kan jag ge dig som belöning för att du räddade mig. Vad som helst! Du får be mig om vad som helst.”

”Då vill jag bli en fri man.”

”Helt klart. Från och med idag är du en fri man och gör precis som du själv vill.”

När Mursilis hade sagt det så tog Orvar sitt bronssvärd och högg upp repet som låste buren.

Orvar och Mursilis delade på bytet så att Mursilis fick tillbaka sin vagn som han hade hyrt och alla sina ägodelar. De övriga åtta vagnarna delade de lika så att Mursilis fick fyra, och Orvar fick fyra. 

”De kommer jag att ha nytta av”, sade Orvar när de red ut ur grottan.

Annonser